Socialdemokraterna och Saudivapnen

I aningen okontrollerad ilska skrev jag ner följande rader i fejsboken (mitt sätt att skriva facebook) när jag i tisdags fick höra talas om den planerade vapenfabriken i Saudiarabien:
"Det var länge sen jag blev så förbannad när jag hörde radionyheterna som för en halvtimme sen. Men för att inte ilskan ska gå ut över bara hustrun skriver jag av mig för mina fejsbokvänner också.
Tänk er en radda svordomar och därefter ordet h y c k l e r i. Tänk er sen ytterligare en radda svordomar och därefter s v e n s k a m j ä k i g h e t i förhållande till Saudiarabien
Det handlar alltså om svenskhjälp till byggande av en vapenindustri i en diktatur där den enväldig kungen välsignar stenande av kvinnor som våldtagits och annat barbariskt. Det handlar om ett land som västvärlden kryper för av rädsla för att annars slira i oljan. Fy...(tänk er ännju en radda svordomar!"
Idag när ilskan är något mera kontrollerad vill jag - om än med sorg i hjärtat - påminna om att det hycklande vapensamarbetet med Saudiarabien pågick även under den socialdemokratiska regeringsperioden. Om än inte i den nu - enligt massmedia - tilltänkta storleksordningen.

Skärp kampen mot förstockningen - mot det s.k. hedersvåldet!

Idag för nio år sedan deltog jag i en manifestation i Helsingborg mot kvinnovåld. Detta med anledning av årsdagen av det s.k. hedersmordet på Fadime Sahindal. Jag sa till och med några ord i en mikrofon.
Idag på tioårsdagen av denna tragedi har vi alla kunnat ta del av reportage på samma tema i TV, radio och tidningar.
Idag kan vi dessvärre konstatera att läget knappast förbättrats för för unga kvinnor
som befinner sig i samma situation som Fadime.
Idag har vi skäl att fråga om de miljoner som satsats på att få bukt med denna typ av brott mot såväl svensk lag som FN:s människorättsförklaring fått några effekter alls.
Skulle vara intressant att höra en kommentar från Mona Sahlin även om hon inte längre är partiledare. Hon var ju den rikspolitiker som för några år sedan mer än någon annan gick i bräschen för en skärpt kamp mot den s.k. hederskulturen. Om man överhuvudtaget kan tala om heder i detta sammanhang. Heder är ju ett i grunden positivt begrepp.
Inte heller passar ordet kultur in i sammanhanget. Att döda och hota människor som lever ut sin kärlek har inget med kultur att göra. Vad det istället handlar om är förstockat medeltidstänkande som inte har i ett modernt jämställt samhälle att göra; varken i religionens, mångfaldens eller något annats namn.
Förvisso ska vi ha en långtgående acceptans och tolerans såväl vad gäller människors tradition som religion - men inte ett uns acceptans och total intolerans vad gäller våld och i värsta fall mord.

Jultomten i jeepen - eller fattigpojken som förgäves sprang efter julklappar

Jag önskar alla läsare av min blogg en ärligt känd God Jul - även om min årligen internetspridda "julklapp" kanske inte har mycket av godhet över sig. Historien kunde likaväl ha utspelat sig idag på samma plats:


Den vackra men sannolikt inte helt igenom sanna historien om Jesu födelse i ett stall i Betlehem för två tusen år sen konkurreras ut i min julvärld av en inte lika vacker men, synnerligen sann, historia om en annan liten pojke född ungefär två tusen år senare.
Det var julaftonen 1972 han sprang förbi mig – men också in i mig. In i hjärnans och hjärtats gemensamma avdelning för outplånliga minnen.
Jag satt på trottoaren invid den den grusbelagda och håliga gatan Rua Vigario Maia i Palmeira dos Indios, en liten stad i på gränsen till den ökenliknande sertaon i nordöstra Brasilien. Solen gassade och den julstämning vi förknippar med mörker och kyla kunde jag just då inte ens mana fram i min fantasi.
Plötsligt kom en öppen jeep körd av en rödklädd tomtefigur skumpande förbi på gatan. Bilen var fullastad med färggranna paket i diverse storlekar. Den kom från en av den lilla stadens större butiker. Det var en butik som varje jul erbjöd sina kunder att mot avläggande av en extraavgift vid julklappsköpet få klapparna hemkörda och utdelade av en ”riktig” tomte. Detta erbjudande kunde förstås bara de bäst bemedlade familjerna anta.
OSKULDSFULL
Men det som fått mig att aldrig glömma julaftonen för 39 år sen var en liten mörkbrun, krullhårig halvnaken pojke. Ovanför det oskyddade och oskuldsfulla underlivet bar han en tröja som en gång varit vit. Han var sådär 4-5 år gammal och hade en mage vars rondör var resultatet av f ö r lite mat och inte tvärtom. Detta lilla barn rusade fram mitt i gatan efter julklappsjeepen . Hela ansiktet lyste av förväntan: ”Tänk om tomten har något till mig också?!”
Ögonen, jag gömmer aldrig de ögonen. Och de lyste forfarande när pojken en stund senare återkom fortfarande springande efter den likaså återvändande jeepen. Det fanns ju fortfarande några paket kvar på flaket.
Men jag visste vad den lille krullhårige parveln inte visste: Jeeptomten hade inte några julklappar till honom. Högst troligt var det inte heller någon annan som hade några julklappar till honom . Och kanske aldrig heller hade haft!
Min känslor då är inte helt lätta att beskriva nu. Men inte desto mindre väcks de till livs varje år vid den här tiden. Ni förstår förstås varför.
Vad jag minns av julen 1972 i övrigt?
Absolut ingenting!

Vissa verklighetsdrag hos Starke man. Eller?

Så har man då sett sista avsnittet av "Starke man" i teveapparaten. Förvisso har det varit väl mycket crazyaktiga inslag - särskilt i höst - men jag tycker mig ändå ha sett vissa verklighetsnära drag i kommunalrådet Lars-Görans och hans närmaste tjänstemäns agerande. Därför skulle det vara intressant att få ta del av kommentarer från personer som är eller har varit engagerade i kommunalpolitiken i verklighetens Svinarp på olika håll i Sverige.
Håller man med mig om verklighetsdragen i komediserien? Eller menar man rent av att SvT:s skrattframkallande (åtminstone hos mig) serie bidragit till ökat politikerförakt? Det senare påståendet har jag faktiskt själv hört åtminstone vid ett par små fester där serien kommit på tal.

Å R E T S B Ä S T A J U L B I L D ! Idag hade de vise männen inte kommit fram.

I går hade jag besök av en nära vän som tidigare varit mycket, mycket stor vän av Israel - men som på senare tid ändrat åsikt totalt. Detta efter vetskapen om hur landet ifråga beter sig mot palestinierna.
- Nu tror jag ingenting av vad de styrande i Israel säger längre, sa hon med eftertryck.
Hon tyckte också att bilden, som jag och andra även sett på facebook, är mycket talande för den aktuella situationen. En situation där den egentliga klagomuren borde vara den barriär som Israel på senare tid uppfört på Västbanken - och inte den tusentals år gamla stenkonstruktion som kallas just för klagomur.

SJÄLV ISRAELVÄN
Israelvän var jag själv också i min ungdom - liksom de flesta andra i vår del av världen. En folkgrupp som förföljts utsatts för fasansfulla grymheter i nazisternas koncentrationsläger skulle givetvis inte själv bete sig grymt mot andra. Trodde man.
Själv reste jag till Israel 1967 för att arbeta på kibbutz - en lyckad och intressant satsning på främst jordbruk i socialistisk riktning. Men jag ombads att resa hem redan efter ett par månader. Då var nämligen förspelet till vad som skulle bli det s.k. sexdagarskriget i full igång. Istället fick jag följa dramat på tv hemma i Sverige.
När de israeliska styrkorna trots den till synes övermäktige arabiska motståndarsidan segrade jublade jag. Men allt eftersom åren gick blev jag mer och mer besviken på det israeliska agerandet motfrämst palestinierna. Idag handlar det om betydligt starkare negativa känslor än besvikelse. Liksom hos min vän och säkerligen massor av andra f.d. israelvänner.

BOJKOTT
Liter av vår solidaritet kan vi visa genom att inte köpa exempelvis Jaffa-apelsiner och annat som vi vet har sitt ursprung i landet i fråga.

Riskkapitalisten(s) i Kungsbacka inte den ende s-politikern med tveksam ideologisk anknytning

"Uppmärksamheten stör det politiska arbetet."
Så förklarar kommunpolitikern Ole Salsten i Kungsbacka sitt beslut att lämna alla politiska uppdrag som följd den upprördhet som sköljde över landet när det avslöjades att han och en kompanjon under åren 2006-2010 tjänat runt en kvarts miljard(!) på att driva ett friskoleföretag.
Och förvisso blev inte uppmärksamheten mindre när det i tv-programmet Världens bästa skitskola visade sig att han representerade socialdemokraterna i kommunen. Notera att jag skrev "representerade socialdemokraterna" inte att han v a r socialdemokrat. Åtminstone inte i den betydelsen jag lägger i begreppet. En liten aning ideologiskt tänkande förväntar jag mig faktiskt av folk som representerar partiet i diverse styrande församlingar.
Fast jag är rädd att Salsten inte är den ende s-politikern i landet som pryder sig med s-rosen bara i högtidliga sammanhang och när det kämpas om platserna kring de kommunala köttgrytorna.

KARRIÄRMÖJLIGHET
Jag själv har under mitt yrkesliv haft kontakt med många politiskt förtroendevalda i flera kommuner och skulle kunna nämna en hel rad av dessa med tveksam ideologisk hemvist. Människor som man kan misstänka valt politiskt parti utifrån de egna karriärmöjligheterna. Det har ofta räckt med en liten lätt skrapning på ytan för att förstå detta.
Jag känner dock ingen lust att namnge någon av dem här. Dessa personer har ju trots allt varken varit brottslingar eller riskkapitalister som tjänat storkovan på att driva tveksamt fungerande privatskolor.

SVÅRT REKRYTERA
Men jag har en stark känsla av att i särskilt i de mindre kommunerna har många partier svårt att få tillräckligt med folk att ta på sig förtroendeuppdrag. Då finns det en uppenbar risk att man tvingas välja personer som egentligen inte är värda något politiskt förtroende. Jag vet inte om detta stämmer för kungsbackapolitikern,men jag vet att han gör helt rätt som drar sig tillbaka från politiken. Och direkt barskrapad är han ju inte.

Ännu ett amerikanskt militärt misslyckande -hoppas Sverige slipper dras med i nästa

Så håller USA på att avsluta ännu ett gigantiskt militärt misslyckande - inte minst ur landets egen synvinkel.Det handlar förstås om tillbakadragandet från Irak. För ett jättemisslyckande är det, även om Obama inte låtsades vid det i sitt välkommen hem-tal till trupperna igår. Man förstår nästan varför han lät som att uppdraget genomförts framgångsrikt - trots att han en gång hörde till de skarpaste kritikerna av företrädaren Bushs beslut om invasionen. Förmodligen ville han att soldaterna skulle känna sig stolta. Och alldeles säkert ville han inte döma ut insatserna inför den stora allmänheten med tanke på kommande presidentval.Kanske räcker det för att locka över en och annan potentiell republikan.
Den TV-regisserade invasionen i Somalia för några år sedan bar också stark prägel av misslyckande, för att inte tala om det katastrofala kriget i Vietnam som kostade 50 000 amerikanska soldater livet "till ingen nytta" och mångdubbelt fler vietnameser.
Just nu pågår i Afghanistan något som också riskerar att bli ett militärt bakslag och som Sverige dessvärre också deltar i - men som man borde lämna för att istället satsa på civila hjälpinsatser.
Slutsats: USA:s armé-, flyg- och sjöstridskrafter är alltså långtifrån alltid lika effektiva som man får ett intryck av när man ser de filmer med människor i uniform som sköljer över oss via TV, dvd och biografer. Någon gång måste även de styrande i USA förstå att militära insatser bara ska tas till i yttersta nödfall och vara ett komplement till civila hjälpinsatser. Inte tvärtom som det verkar vara idag. Inte minst vad gäller kostnaderna.